Familjeterapi är en form av psykoterapi där vi arbetar med hela eller delar av familjer för att lösa problem, klara av svåra livssituationer och komma vidare i kriser. Familjeterapi uppstod som en reaktion på erfarenheter av individuella behandlingar, där vi ofta kunde se att behandlingseffekter gick tillbaka efter att individen återvänt till sin familj. Vi började förstå mer om hur en familj kunde bidra till både uppkomsten och vidmakthållandet av problem.
 
Teoretiskt grundar sig familjeterapin på systemteorin. Vilket innebär i korthet att i ett mänskligt system är helheten alltid mer än summan av delarna. Delarna i ett system hänger samman i ett ömsesidigt samspel, där alla delar påverkar de andra. Sker en förändring i en del av systemet så påverkas också de andra delarna. Detta kan innebära exempelvis:
Att en förändring i en del av ett system, t.ex. en familj, kan motverkas eller förstärkas av andra i systemet. Ett psykoterapeutiskt förändringsarbete kan alltså bli mer verkningsfullt om familjemedlemmar engageras i processen och vi tar med oss erfarenheter från gemensamma samtal och arbetar vidare med detta också mellan samtalen. En återgång till tidigare problembeteende blir mindre sannolik, om familjemedlemmar har genomgått en gemensam förändringserfarenhet.
 
Vad kan familjeterapi vara bra för?
 
Familjeterapi har prövats på en mängd psykiatriska, sociala och relationella problem. De bäst dokumenterade effekterna vid studier har visats vid en mängd olika beteende- och känslomässiga problem hos barn och ungdomar. Därför har familjeterapi sedan länge en stark plats som behandlingsmetod vid våra barn- och ungdomspsykiatriska kliniker. Det har även visat sig vara framgångsrikt vid arbete med äktenskapskriser och samlevnadsproblem inom äktenskapet.